"Strangely enough, this is the past that somebody in the future is longing to go back to"

Idag var det min tur att stå för korridorsfikat och det var ju kanelbullens dag och allt, så jag insåg min plikt. Bullarna blev riktigt lyckade (if I may say so), allt gick åt och nu ska jag dessutom översätta receptet åt två av utbytesstudenterna. :)

I fredags var jag på Höstglöd, en sittning som Tingeling, Ling-sektionens "tjejförening" (d.v.s. det är en förening både för män och kvinnor, men som är till för att tjejerna på teknikutbildningarna ska kunna "hitta" varandra) anordnade. Föreläsning om kvinnors roll inom teknikföretag, middag och kul sällskap. Var jättetrevligt. Jag var enormt snuvig, men det var trevligt ändå.

Rent allmänt så antar jag att jag fortfarande kan säga att jag trivs i Linköping. Ändå är det en del av mig som fortfarande längtar tillbaka till Fårösund. Försöker säga åt mig själv att jag inte kan hålla på och längta sådär, men det kommer jag nog alltid göra. Det är bitterljuvt. Fast inte riktigt bittert, det är ett så fult ord. Så mest ljuvt, med en bismak av längtan. Är jag för sentimental nu?