högstadieidrott?

Hemulen kom klivande emot dem. Han hade tagit av sig skidorna och nosen glänste av vänlighet och värme.
Nu ska vi lära Mumintrollet att åka skidor, sa han.
Helst inte, tack, mumlade Mumintrollet och drog sig baklänges. Han tittade hastigt efter Too-ticki. Men hon hade gett sig av, kanske för att fiska ihop till en ny soppa.
Man ska inte vara rädd, sa Hemulen uppmuntrande och band fast skidorna vid Mumintrollets tassar.
Men jag vill inte..., började Mumintrollet eländigt.
Lilla My tittade på honom med ögonbrynen i vädret.
Nåja, sa Mumintrollet dystert. Men ingen stor backe.
Nejdå, bara sluttningen ner till bron, sa Hemulen. Böj knäna. Luta framåt. Låt inte skidorna åka isär. Överkroppen rak. Armarna tätt till kroppen. Kan du nu komma ihåg vad jag har sagt?
Nej, sa Mumintrollet.
Han fick en puff i ryggen, blundade och åkte. Först for skidorna ifrån varann så lång de kunde. Sen for de in på varandra och trasslade ihop sig med skidstavarna. Ovanpå alltihop låg Mumintrollet i en underlig ställning.
Gästerna piggnade till.
Man måste ha tålamod, sa Hemulen. Upp igen lilla vän, så gör vi om det.
Bena skakar, mumlade Mumintrollet.
Det här var värre än den ensamma vintern. Till och med solen, som han hade längtat efter så förfärligt, lyste rakt ner i dalen och såg hans förnedring.
Nu kom bron rusande emot honom uppför backen. Mumintrollet stack ut ena benet i luften för att rädda balansen. Det andra benet åkte ensamt för sig självt. Gästerna hurrade och tyckte att livet började bli roligt igen.

Det fanns inget upp och inget ner längre. Bara snö och elände och katastrof.

/ Trollvinter av Tove Jansson