jag borde egentligen sova

När jag vaknade imorse insåg jag att jag stirrade in i en vit vägg. Jag vände mig i sängen och möttes av ännu en helt kritvit vägg. Jag har tagit ned allting från väggarna nu och lagt nästan alla ägodelar i lådor och påsar. Det ekar när jag lyssnar på musik. Jag förstår verkligen inte varför vi måste flyttstäda flera dagar i förväg, för jag mår verkligen psykiskt dåligt av det här kala vita tomma rummet.

Idag var författaren Ida Linde på besök hos klassen och pratade lite om sitt författarskap och hade workshop med oss på eftermiddagen. Hela klassen var lite awkward och blyg, men jag tyckte om henne väldigt, väldigt mycket. Är det dumt att säga att hon bland annat hade en behaglig röst? Jag tyckte om hennes syn på skrivande och skrivövningarna vi fick göra var egentligen ganska enkla men roliga för man kunde göra så mycket med dem.

Jag vet inte vad det var hon sa som fick med att tänka på det, men av någon anledning började jag tänka på svenskundervisningen på högstadiet och gymnasiet och kände hur lite jag fått ut av den, egentligen. Jag menar, vad lite jag fått ut av sånt som faktiskt spelar roll för mig. (När jag gick i nian uppmanades jag fortfarande att kommentera bokens illustrationer när jag skrev recensioner.)

Jag borde inte jämföra högstadiesvenskan med det vi gör på skrivarlinjen, det är ju inte samma sak. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är synd. I princip allt vi gör på skrivarlinjen är intressant och gör mig glad över litteratur och kultur. När jag tänker på svenskundervisningen tänker jag på trista artiklar som skulle omvandlas till referat, analyser av texter (analyser som kunde anses vara rätt eller fel) och på betygsatta noveller. Det fanns liksom aldrig någon uppmuntran från något håll att svenskämnet skulle kunna vara kul. Synd.