djupa andetag

Jag kom bara att tänka på, tonåren, högstadiet antar jag, och jag brukade ha ögonblick när allting jag kände bara brukade sugas inåt och jag mådde spontant dåligt, oroskänslor och jag bara ville bort från mig själv och jag brukade få känslor av att världen kändes väldigt avlägsen från mig, eller i alla fall mitt medvetande.

Jag lärde mig efter ett tag att känna precis när en sån attack skulle komma och tog en paus från allting och tog ett djupt andetag och försökte slappna av. Det funkade. Man liksom samlade och stabiliserade sig själv.

Jag bara kom att tänka på det nu för jag låg på sängen och inte gjorde någonting särskilt. Nu när jag tänker på symtomen så skulle det kunna vara någon slags panikångest, jag vet inte för jag pratade inte med någon om det, direkt, för det kändes så konstigt att beskriva. (Och jag ville inte att folk skulle tro att det var något fel på mig – jag måste ha varit vad, 13 år?) Och nu har jag inte varit med om något sånt sen runt åttan/nian.